När Leiah kom till världen

Jag tänkte dela med mig av den mest speciella dagen i mitt liv, den 27 oktober när lilla Leiah kom till världen.Jag hade varit gravid i 40 veckor och gått 4 dagar över tiden.

Jag vet inte hur många gånger jag läst och hört att det är sååå vanligt att gå över tiden med sitt första barn så mina förväntningar var att bebisen inte skulle komma förrän minst en vecka 'sent'. Jan skulle jobba den 26 och klev upp runt fem snåret på morgonen. Redan då kände jag att allt inte var som det brukade men somnade raskt om. Hela morgonen blev den odefinierbara känslan av att allt inte var som det brukade en misstanke om att det rörde sig om värkar. Dock sa jag bestämt till mig själv att detta var nog bara falskt alarmn ingen mening att hetsa upp sig i onödan. Följaktligen struntade jag i värkarna och fortsatte mitt projekt att storstäda huset. Tankar på att ta en dusch, varva ner, ringa förlossningen eller Jan sköt jag från mig :)

Foto: Angelica Klang

Jan kom hem kring halv fyra tiden och då hade jag städat mig i genom nästan hela vardagsrummet i någon slags övernitisk frenesi om att bli klar innan... innan bebisen skulle komma!?! Vid det här laget hade jag börja fatta att det kanske inte var falsk larm. Jag informerade Jan om att jag trodde att bebisen skulle komma samma dag, hans ansiktsuttryck visade någon blandning av förvåning och förvirring, han hade ju bara haft nio månader på sig att förbereda sig ;) Sedan insisterade jag att få städa klart och då ingrep han och befriade mig från de stora soffdynorna och jag fick stränga order om att inte flytta på soffan för att kunna dammsuga eller lyfta stolar ur vägen. Degraderad till åskådare började jag att dela ut städorder då påpekade Jan att han ännu inte fått sitta ner sedan han kommit genom dörren... När städandet avbrutits var det faktiskt dags för mig att ta en dusch och koppla in min TENS maskin för värkarna gjorde rätt ont vid det här laget. Sen ringde vi förlossningen där de faktiskt lyckades övertyga mig om att nu var det dags på riktigt och att vi skulle äta något, packa bilen och sen ge oss av.

Jag ovh Leiah provar bärsjalen

Vi åkte in runt åtta på kvällen och bilresan var en bisarr upplevelse. Allt var ont och mörkt och jag låg i baksätet på Subaron med min kudde och såg sporadiska gatlyktor glida förbi. Nämnde jag att jag hade ont!!! När vi kom till förlossningen trodde jag att mina böner var besvarade. Vår barnmorska var exakt så som jag hade önskat! ca 50 år, glatt ansikte, duktig på att förklara och hela hon hade en aura av trygghet omkring sig. Perfekt tills hon sa att hon skulle sluta sitt skift om en halvtimme... Då marscherade tre unga tjejer med peppiga röster in i förlossningssalen varav en var barnmorskestudent. Just då spelade det faktiskt mindre roll men ändå. Eftersom jag varit hemma så länge hade förloppet kommit igång bra men efter ca två timmar på förlossningen hände inte så mycket mer förutom att det gjorde mer och mer ont och jag var skakis i hela kroppen. De tog hål på fosterhinnorna och fäste en hjärtelektrod på bebisens huvud. Nu skulle det väl sätta fart.

Vi firar farsdag, Leiah bjöd pappa på trippel choklad muffins

Men icke det enda som satte fart var att det gjorde MER ont... Lustgasen skulle ju bli en lindring hade jag tänkt men när jag väl tog den fick den mig att må ganska så illa. Dessutom lyckades jag, mer eller mindre varje gång, ta den för sent så 'ruset' kom inte förrän i slutet av värken vilket enbart gav effekten att jag flera gånger berättade för Jan att jag kände mig så skitfull som jag aldrig förut hade varit. Tillslut gjorde det så ont att jag på allvar undrade om det verkligen var värt det speciellt när det var utan några direkta framsteg. Då var jag och barnmorskan överens om att nu var det dags för epidural. Ganska snabbt kom en narkosläkare in i rummet, han var väldigt hurtig och helt obrydd om att där låg jag i världens krampvärkar. Jag fick sitta upp med en barnmorska som höll i mig och instruktionen att jag ABSOLUT INTE fick röra mig samt bilder av helkroppsförlamning galopperande framför ögonen. Dock var läkaren effektiv och när epiduralet började verka var det en enorm lättnad. Konstigt nog kunde jag sedan vila. Värkarna var en barnlek i jämförelse med innan och jag kunde till och med slumra lite mellan, hur konstigt det än låter. Dock stannade värkarna upp och jag fick värkstimulerande medel, därefter var det dags för slutspurten.

Det ska börjas i tid :)

I efterhand är hela förlossningen, men framförallt slutet en ganska dimmig historia. Jag menar jag var medveten men ändå helt i min egen värld. Jag hörde Jan tydligt men barnmorskan var mest irriterande då hon förklarade och instruerade, förstod hon inte att jag var för upptagen med att föda barn för att kunna lyssna på henne... Dock snappade jag upp ordet barnläkare och sugklocka och då blev jag rädd. Men min klippa till sambo fanns där och fick mig att förstå att det var ingen fara men de skulle använda sugklockan för att bebisens hjärtfrekvens sjönk. Jag förstod att det var inte långt kvar och mycket riktigt, några krystvärkar till så fick jag en liten bebis på bröstet. Känslan är ju helt obeskrivbar men jag kan säga att tårarna rann när vi låg där och jag petade på hennes lilla huvud. Hon låg där så snällt med stora, öppna blå ögon och bara såg sig om. Vi hade blivit föräldrar :)