God jul och gott nytt år!

Festligt

Idag har jag suttit och filat på ett inlägg om Sverigedemokraterna men eftersom skrivandet ofta blir avbrutet av min lilla tjej så var det svårt att fokusera på politiska finesser. Därför besparar jag er mina samhälleliga åsikter idag och visar några bilder från Jockes 30-års fest förra lördagen. Supergod mat och härlig stämning på Sigtuna brygghus :) Jätteroligt att träffa alla samlade igen, känns som att vi ses alldeles för sällan.

Det var första gången vi tog med Leiah 'ut'. Jag var så klart lite spänd men det gick bra. Den ungen är ju helt fantastisk, gnydde lite i början men sen sov hon sig sött igenom hela middagen :) Dessutom kunde jag outsourca vagn-gungande till tant Elina som äntligen kommit hem från bröllopsresan!


Vi hade gått ihop med Jimmy och Ida för att köpa Jockes present, en onepiece, mycket lyckat!


Bland många andra härliga människor var ju så klart Tommy också tillbaka, här med Mia och min guddotter Isabella, sötungen som kommer att leka med Leiah om några år :)


Sen har det ju gått och blivit December vilket kräver lite julpyssel. Behöver jag säga att jag ser speciellt mycket fram emot julen i år ;) Idag provade jag att baka en saffranskaka, den blev inte riktigt som jag trodde men smakade jul i massor!

Sverigedemokraterna ut ur riksdagen, eller...?

För någon vecka sedan när jag och Leiah satt i soffan och myste, sov och åt så sändes Sverigedemokraternas debatt angående nytt principprogram på TV. Med enbart ett milt intresse slet jag ögonen från mitt underverk och spanade in vad SDs anhängare tyckte om det egna partiets nya breddade program. I vanliga fall brukar jag irritera mig och till och med bli arg när jag möter SDs simpla retorik och genomskinliga omskrivningar av deras grundtankar. Dock var jag tvungen att ta mig en funderare när person efter person klev upp i talarstolen. Är det verkligen SD det är fel på (jo det är det, också) eller de andra partiernas oförmåga att på ett konkret och kraftfullt sätt möta, genomskåda och bryta ner SDs argument och blottlägga deras riktiga värdegrund och agenda?

Magnus Olsson, kommunalråd i Malmö stödde också principprogrammet och menade att partiet måste växa för att få slut på den "gangsterkultur som uppstått i Malmö på grund av massinvandringen".* Snarare en konsekvens av en misslyckad invandrings- och social politik. Problemen finns även utan invandrare.

Jag läste en artikel i Sydsvenskan som rapporerade från debatten och fick ytterligare vatten på min kvarn, varför erbjuder de andra partierna inget vettigt alternativ till SDs budskap angående tex invandringspolitiken?

"Partiledaren Jimmie Åkesson ägnade en stor del av sitt kongresstal till att attackera statsminister Fredrik Reinfeldt. Han pekade bland annat på en Reinfeldt-intervju i Sydsvenskan nyligen där statsministern menar att SD:s väljare är människor som känner sig som förlorare och utanför i samhället. – Så länge du uttrycker ett illa dolt förakt för vanligt folk, så kommer du att förlora, sade Åkesson."*

En poäng till Åkesson. Att generalisera SDs väljare är ett misstag. Det är ett känt faktum att folk tenderar att rösta mer åt höger, konservativt och för en stark ledare i tider av ekonomisk oro. Vilket vi verkligen ser idag. Därför vann moderaterna förra riksdagsvalet och därför sitter nu SD i riksdagen. Främligsfientliga högerpartier går starkt framåt i hela Europa. Det är inte bara människor som lever i utanförskap som följer denna trend utan många medel-svenssons också.

"Åkesson var också irriterad över att regeringen inte försökt förankra förslag hos Sverigedemokraterna, trots att den saknar majoritetsstöd i riksdagen. – Jag frågade mig redan i Almedalen i somras: Hur länge kan man fortsätta sin blunda-och-hoppas taktik utan att det får allvarliga konsekvenser? "*

Lever man i och förespråkar man en demokrati så får man acceptera alla sidor av den. Däribland yttrandefrihet och rätten att bilda politiska grupperingar för alla människor. Det man kan göra åt situationen är att med all önskvärd tydlighet visa att det finns vettigare alternativ och peka på de bitar i SDs kråksång som ljuder falskt. Fram för tydligare budskap hos våra övriga riksdagspartier! Ut med er i samhället, engagera våra ungdomar och ge dem och alla andra ett tydligt budskap att tro på annars kanske SDs tydlighet går hem i allt för många stugor även i Sverige.

Passar också på att rekommendera ett avsnitt från Uppdrag granskning, Heligt krig, och höger extrema rörelser i koppling till terrordåden i Norge och även till SD.

http://svtplay.se/v/2644438/uppdrag_granskning/del_16_av_16__heligt_krig?cb,a1364145,1,f,-1/pb,a1364142,1,f,-1/pl,v,,2644471/sb,p103536,1,f,-1

* http://www.sydsvenskan.se/sverige/article1581632/SD-antog-nytt-principprogram.html

När Leiah kom till världen

Jag tänkte dela med mig av den mest speciella dagen i mitt liv, den 27 oktober när lilla Leiah kom till världen.Jag hade varit gravid i 40 veckor och gått 4 dagar över tiden.

Jag vet inte hur många gånger jag läst och hört att det är sååå vanligt att gå över tiden med sitt första barn så mina förväntningar var att bebisen inte skulle komma förrän minst en vecka 'sent'. Jan skulle jobba den 26 och klev upp runt fem snåret på morgonen. Redan då kände jag att allt inte var som det brukade men somnade raskt om. Hela morgonen blev den odefinierbara känslan av att allt inte var som det brukade en misstanke om att det rörde sig om värkar. Dock sa jag bestämt till mig själv att detta var nog bara falskt alarmn ingen mening att hetsa upp sig i onödan. Följaktligen struntade jag i värkarna och fortsatte mitt projekt att storstäda huset. Tankar på att ta en dusch, varva ner, ringa förlossningen eller Jan sköt jag från mig :)

Foto: Angelica Klang

Jan kom hem kring halv fyra tiden och då hade jag städat mig i genom nästan hela vardagsrummet i någon slags övernitisk frenesi om att bli klar innan... innan bebisen skulle komma!?! Vid det här laget hade jag börja fatta att det kanske inte var falsk larm. Jag informerade Jan om att jag trodde att bebisen skulle komma samma dag, hans ansiktsuttryck visade någon blandning av förvåning och förvirring, han hade ju bara haft nio månader på sig att förbereda sig ;) Sedan insisterade jag att få städa klart och då ingrep han och befriade mig från de stora soffdynorna och jag fick stränga order om att inte flytta på soffan för att kunna dammsuga eller lyfta stolar ur vägen. Degraderad till åskådare började jag att dela ut städorder då påpekade Jan att han ännu inte fått sitta ner sedan han kommit genom dörren... När städandet avbrutits var det faktiskt dags för mig att ta en dusch och koppla in min TENS maskin för värkarna gjorde rätt ont vid det här laget. Sen ringde vi förlossningen där de faktiskt lyckades övertyga mig om att nu var det dags på riktigt och att vi skulle äta något, packa bilen och sen ge oss av.

Jag ovh Leiah provar bärsjalen

Vi åkte in runt åtta på kvällen och bilresan var en bisarr upplevelse. Allt var ont och mörkt och jag låg i baksätet på Subaron med min kudde och såg sporadiska gatlyktor glida förbi. Nämnde jag att jag hade ont!!! När vi kom till förlossningen trodde jag att mina böner var besvarade. Vår barnmorska var exakt så som jag hade önskat! ca 50 år, glatt ansikte, duktig på att förklara och hela hon hade en aura av trygghet omkring sig. Perfekt tills hon sa att hon skulle sluta sitt skift om en halvtimme... Då marscherade tre unga tjejer med peppiga röster in i förlossningssalen varav en var barnmorskestudent. Just då spelade det faktiskt mindre roll men ändå. Eftersom jag varit hemma så länge hade förloppet kommit igång bra men efter ca två timmar på förlossningen hände inte så mycket mer förutom att det gjorde mer och mer ont och jag var skakis i hela kroppen. De tog hål på fosterhinnorna och fäste en hjärtelektrod på bebisens huvud. Nu skulle det väl sätta fart.

Vi firar farsdag, Leiah bjöd pappa på trippel choklad muffins

Men icke det enda som satte fart var att det gjorde MER ont... Lustgasen skulle ju bli en lindring hade jag tänkt men när jag väl tog den fick den mig att må ganska så illa. Dessutom lyckades jag, mer eller mindre varje gång, ta den för sent så 'ruset' kom inte förrän i slutet av värken vilket enbart gav effekten att jag flera gånger berättade för Jan att jag kände mig så skitfull som jag aldrig förut hade varit. Tillslut gjorde det så ont att jag på allvar undrade om det verkligen var värt det speciellt när det var utan några direkta framsteg. Då var jag och barnmorskan överens om att nu var det dags för epidural. Ganska snabbt kom en narkosläkare in i rummet, han var väldigt hurtig och helt obrydd om att där låg jag i världens krampvärkar. Jag fick sitta upp med en barnmorska som höll i mig och instruktionen att jag ABSOLUT INTE fick röra mig samt bilder av helkroppsförlamning galopperande framför ögonen. Dock var läkaren effektiv och när epiduralet började verka var det en enorm lättnad. Konstigt nog kunde jag sedan vila. Värkarna var en barnlek i jämförelse med innan och jag kunde till och med slumra lite mellan, hur konstigt det än låter. Dock stannade värkarna upp och jag fick värkstimulerande medel, därefter var det dags för slutspurten.

Det ska börjas i tid :)

I efterhand är hela förlossningen, men framförallt slutet en ganska dimmig historia. Jag menar jag var medveten men ändå helt i min egen värld. Jag hörde Jan tydligt men barnmorskan var mest irriterande då hon förklarade och instruerade, förstod hon inte att jag var för upptagen med att föda barn för att kunna lyssna på henne... Dock snappade jag upp ordet barnläkare och sugklocka och då blev jag rädd. Men min klippa till sambo fanns där och fick mig att förstå att det var ingen fara men de skulle använda sugklockan för att bebisens hjärtfrekvens sjönk. Jag förstod att det var inte långt kvar och mycket riktigt, några krystvärkar till så fick jag en liten bebis på bröstet. Känslan är ju helt obeskrivbar men jag kan säga att tårarna rann när vi låg där och jag petade på hennes lilla huvud. Hon låg där så snällt med stora, öppna blå ögon och bara såg sig om. Vi hade blivit föräldrar :)

Lite foton

Det största av stort har äntligen hänt. Vår dotter föddes för fem dagar sedan och vi kunde inte vara gladare eller stoltare föräldrar :) Jag ska berätta mer om henne och hur allt gick men nu är vi så upptagna med att mysa med gos-grodan att det måste få vänta lite. Dock ska jag dela med mig av några söta bilder och passa på att säga tack till alla gratulationer :)

Vår lilla ögonsten som ännu inte har fått något namn, men vi jobbar på det :)

Babykorg

Senaste tiden har jag hållit på med ett litet syprojekt på min nya, fina symaskin. Projektet är en sovkorg till bebisen och innan ni börjar hojta om att bebisen kommer att sova i sängen och ändå snart växer ur den låt mig tillägga att det gör inget. Jag tycker mest att det är roligt att pyssla med korgen och i värsta fall får Fritte ta över den när bebisen ratat underverket!

Jag är ingen höjdare på vare sig ritningar eller mönster, improvisation är min ledstjärna, men jag ska ge en liten beskrivning på hur jag gjorde. Jag har i största möjliga mån använt begagnat material och förutom farmor och farfars förråd har Helping hand i Uppsala har varit en guldgruva.

Jag vill börja med att poängtera att mätprocessen har varit omfattande och nogrann även räknandet och testandet av olika idéer :) Jag vill inte mäta fel för det resulterar i att jag klipper fel vilket resulterar i att jag syr fel = arg utbrott. Att mäta och skära till madrassen var inte så lätt som jag trodde, kombinationen mattkniv och sax + pojkvän var den bästa lösningen.

Madrasskyddet syddes i fyra delar måttade efter madrassen. En överdel, en underdel, en kant och en 'lucka'. Här gällde det att mäta noga, hellre lite för stort än lite för litet och att för guds skull inte glömma sömsmånen! Jag valde att stänga luckan med fyra band som syddes fast samtidigt som jag sydde ihop luckan med överdelen och fållade underdelen mot öppningen.

I madrasskyddet klippte jag fyra kilar och sydde ihop på maskin för att det skulle passa den lutande korgen. Sedan sydde jag för hand fast skyddet på korgens kant. Mest för att det inte skulle glida omkring.

Därefter fick jag rita och räkna för att lista ut hur fodret skulle klippas och sys för att passa i korgen. Jag valde att klippa tyget i två 'båtformade' bitar, 'båten' syddes sedan ihop i kanterna och sedan klippte jag till en lång tygremsa, nästan det dubbla av korgens diameter. Denna remsa rynkades och syddes fast ytterst på fodret för att hänga utanför korgen som dekoration.


För att handtagen skulle komma fram så klippte jag ut så smala rektangulära hål runt handtagen som jag kunde. Jag sicksackade kanterna och fållade in dem, 'nöp' ihop tyget runt handtagens kanter och fäste dem för hand.

Avslutningsvis sydde jag fast ett vitt bomullsband runt korgen och fäste en liten rosett på ena långändan. Jag valde att även sy fast fodret i madrasskyddet för att det inte skulle glida runt.

Så här blev det!

Förändringarnas tid

Sedan 2009, då jag sist tog mig tid att skriva i bloggen hände det som brukar hända, saker förändras. En snabb 'googling' på själva ordet förändring leder till mer eller mindre intressanta texter om tex evolutionsförtändring, livsstilsförändring och klimatförändring. Men kort och gott handlar förändring om en process där ett tillstånd övergår till ett annat tillstånd, polarisarna finns --> polarisarna finns inte. Tillstånden är konkreta och påtagliga medan själva processen ofta förblir svårgreppbar och kanske till och med undgår oss helt.

Processer, framförallt sociala och historiska om jag ska försöka avgränsa det något :) , är något som i ökande grad fascinerar mig. Hur förändras vi människor och vad driver oss till förändring? Varför hör jag så ofta tonåringar och tweens uttrycka en rädsla, nära på ett förakt för att bli äldre, för att livet ska förändras? Kanske Karin Boye trots allt hade en poäng, det gör ont när knoppar brister... När knoppen väl har brustit och förändringen har skett kan vi ofta se tillbaka och glädjas över att en förändring har skett, det nya tillståndet är en förbättring. Men i själva processen är det svårt att få en överblick, att veta varför vi reagerar som vi gör och vilken påverkan det kommer att ha på oss själva och vår närmsta omvärld.

Jag tror att det är nyttigt att ibland stanna upp och fundera på i vilket tillstånd och vilken förändringsprocess jag befinner mig nu. Var leder mina handlingar mig och hur påverkar jag det och dem som finns runt omkring mig. En process är en föränderlig sak vilket gör att jag medvetet och omedvetet kan påverka förändringen. Jag tror att välkomna förändring, även om tillstånden inte alltid blir vad vi tror, är att våga släppa in livet och acceptera att jag är en del av något större än bara mig själv.

Min egen stora förändring just nu handlar om att bli mamma och att jag och min sambo ska bli föräldrar. Kanske en av de mest omvälvande förändringsprocesses vi går igenom i livet. Tidvis fylld av glädje men också av ledsamhet och insikter om hur förändringen påverkar olika aspekter av livet. Vem var jag och vem kommer jag att bli? Tankarna är ganska djuplodande när man väl tänker dem. Värderingar och intressen förändras, fördjupas och omvärderas, förkastas och introduceras. Jag njuter av hela karusellen och tycker att förändringen är sällan så fascinerande som när man själv flyter mitt i den.

Avslutar med en bild på mitt första experiment på symaskinen,
Melvin, Wilf och Pru. Passar bra till en spädis :)